26 september 2009, ett klassiskt konditori, Lundagård i Lund

1 comment »

Konditori och café Lundagård, Kyrkogatan 17, Lund

Ibland måste man inse att det är dumt att gå över ån efter vatten (även om vattnet kan vara förorenat). Konditori och café Lundagård i Lund är en klassiker, men har de senaste åren trampat i bakvatten. Jag kommer ihåg för några år sedan, vid ett av mina sällsynta besök, att det tog en fruktansvärd tid att få sitt kaffe. Dessutom var det inte speciellt gott (tänk om det inte ens var Zoegas; man ryser!). En allmänt avdankad känsla insmög sig tyvärr också. Nu har jag förstått att man har haft problem ända sedan stället bytte ägare 2003, men den tiden är förbi! Gudskelov har vi fått nya ägare som verkar förstå hur ett café ska se ut. Dessutom är kakutbudet mångfacetterat och priserna facila, förvånansvärt låga faktiskt, om man jämför med andra ställen i centrala Lund eller Malmö.

CAFÉ LUNDAGÅRD ÄR TILLBAKA!!! (Yeaaahhh!!!)

Annars har detta konditori funnits på samma plats sedan 1913. En Collbring var ägare mellan 1946 och 2003. Att detta ställe skulle ha varit ett typiskt akademikercafé stämmer kanske inte, men atmosfären finns åtminstone.

Problemen de senaste åren har kanske inte bara berott på ekonomin, vad vet jag, men precis som många andra affärslokaler i centrala Lund så kan man gissa att hyran här är löjligt hög. (J-a von Ankor!) Alltså måste vi nu alla hjälpas åt att hålla detta café vid liv; det skulle vara sorgligt annars.

Inte så pjåkigt

Inte så pjåkigt

Se bara på bilden här intill! Den absolut största budapestbakelse jag har ätit i Skåne, och priset var inte mycket att klaga på. Dessutom perfekt, precis som kanelbullen för bara 13 spänn. Miljön är underbar; som sagt sitter atmosfären i väggarna (där förresten även de gamla klassiska Lundabilderna till min glädje finns kvar), och rent och fint är det givetvis.
Uteservering är tyvärr omöjlig, beläget alldeles intill bilvägen som det är, men utsikten är annars inte så pjåkig, med universitetshuset och Lundagårdsparken mitt emot.
Ett annat plus är tidningarna, som finns för oss gäster att bläddra i. Det är onekligen mer inbjudande att känna att här kan man sitta och dega ett bra tag utan att någon klagar.
Lite synd bara att man inte har sitt eget Lundagårdsporslin. Har jag fel, eller fanns det förut en kaffekopp med Lundagårds namn på?
Priser:
Kaffe: 22 kr (med påtår givetvis)
Kanelbulle: 13 kr (utsökt)
Budapestbakelse: 28 kr (underbar)

Recension:

Kaffe: 4

Porslin: 4

Miljö: 5

Personal: 5

Bakverk: 5

TOTALBETYG: 23

19 september 2009, Café Why Not i Landskrona

No comments »

Why Not Café, Citadellet, Landskrona

Utsidan, anspråkslös

Utsidan, anspråkslös

Vackert

Vackert

Efter att som vanligt ha glömt planera dagens korta resa till Landskrona, fick jag så klart sota för detta genom att planlöst vandra runt och leta efter ett omtalat och tipsat ”trädgårdscafé”, tills jag gav upp (aldrig för sent) och uppsökte det likaså omtalade och nyöppnade (tror jag) Lasse Flinckman-caféet på Citadellet. (OK, jag har nu lärt mig att även Henrik Strömberg måste nämnas) Hyfsad miljö man har valt, måste jag erkänna; uteserveringen är belägen precis bredvid vallgraven som omger det gamla slottet från 1500-talet. (Blev klart 1559 eller 1560, enligt en väldigt innehållsrik hemsida, www.citadellet.com, dit den som vill veta mer om slottet gärna får ställa sin kosa) Vädret gjorde ju inte saken sämre; jag tror inte man kan tänka sig en bättre sensommardag än denna; nästan vindstilla, strålande sol, runt 20 grader, precis lagom varmt.

På vägen blev jag lite melankolisk vid två tillfällen (åtminstone). Landskrona är den stad som jag är född i, och även om mina föräldrar flyttade till Helsingborg redan när jag var tre år så har jag alltid känt en släktskap med denna stad, som tack vare havet är väldigt vacker. Jag har alltså aldrig förstått det hat som lär finnas mellan BOIS- och HIF-supportrar. Vad är det för mening egentligen? MFF är en helt annan sak, men det ska vi inte prata om just nu.

Varför blev jag då melankolisk? – undrar ni nyfiket. Jo, jag passerade Slottscaféet i Slottsparken, som jag kommer ihåg var ett mycket populärt ställe när mina föräldrar var unga. Jag får en bild i hjärnan av efterkrigstid, 50-tal, glädje och livslust. Kanske har jag fel, men jag hoppas inte det. I alla fall, i dag var jag på vippen att bevärdiga detta f.d. inneställe med ett besök, men vad fick jag se? Jag trodde först inte att det var öppet, trots att en skylt försökte övertyga mig. Massor av bord, både ute och inne, i en underbar parkmiljö, men inga människor. (Kanske en bra idé för en skräckfilm?) När jag kom in till disken, som faktiskt fanns, förstod jag att ordet café var något missvisande. Man serverade dagens rätt m.m., och hade bara en handfull traditionella kakor, inte speciellt lockande. Jag skymtade också två eller tre gäster, som hade förirrat sig hit. Konstigt.

Det andra som gjorde mig lite sorgsen var när jag passerade ytterligare en videouthyrningsbutik, mitt i stan, som hade lagt ner. Man ser dem överallt nu, eller hur? Inte konstigt, om man tänker efter; hur svårt är det att få tag på filmer helt gratis? Varför skulle en tonåring, som trots allt inte har hur mycket pengar som helst (mer än på 50-talet, förvisso, men ändå), be sina föräldrar att hyra en film eller köpa en CD, när han eller hon kan ladda hem den gratis? Detta problem måste givetvis gå att lösa, utan att kriminalisera förfarandet. Hur svårt kan det vara att bestämma sig för att lägga en skatt på bredbandsavgiften? Det finns ju skatter på allt annat, herregud.

Underbart eller hur?

Underbart eller hur?

Nåväl, tillbaka till caféet för dagen, som har ett ganska fyndigt namn, ”Why Not Café”. Det lär tydligen syfta på tanken: ”Varför inte ha ett café just bredvid ett gammalt vackert slott?” Inredningen var nästan lite för flott, men det är såklart inget som kan ge minuspoäng i en recension. Det var dock inte många idag som fick njuta av denna interiör (se bild; helt underbar soffa, som faktiskt går att sitta i); alla slogs om utomhusborden. Själv delade jag till slut bord med tre mc-hjälmar (!), men det tänker jag inte förklara.

Kakutbudet var lagom exklusivt (med det menar jag att kakorna inte hade namn som ”kanelslungade halloncroissanter”, ”hjortronmarinerade franska wienerbröd” eller ”Nötpaj a la Flinckman”, men att ändå de kakor som fanns kändes speciella och lite smålyxiga), och det jag inmundigade var fullständigt delikat, speciellt nötpajen. (tyvärr har jag ingen bild)

Priser:

Kaffe 25 kr (givetvis inkl. påtår)

Nötpaj med grädde: 35 kr

Kanelbulle, stor: 23 kr

Mirletonkaka (namnet?): 19 kr

Chokladtårtbit: 35 kr

Kokostopp: 19 kr

Hyfsat dyrt, men absolut inte hutlöst dyrt, och det känns på något sätt som att det ska vara så. Kolla bilden härintill, så förstår ni kanske vad jag menar!

Ovanlig cafémiljö? Ja!

Ovanlig cafémiljö? Ja!

Recension:

Kaffe: 4

Porslin: 3 (mugg, tyvärr)

Miljö: 5

Personal: 5

Bakverk: 5

TOTALBETYG: 22

Trädgården

På lite avstånd

De sista skälvande dagarna av sommaren

1 comment »

Javisst är det sorgligt. Även om septembervädret här i underbara Skåne har varit fantastiskt så är sommaren ändå på väg att ta slut. Man känner det framför allt på de lite kallare kvällarna, ser det på de löv som redan har börjat falla från vissa löjligt tidiga träd, och man märker det hemskt nog på de allt tidigare kvällarna. Herregud, det är mörkt redan vid halv 8, vad är detta!?

Det blev inte så många cafébesök som jag hade tänkt i sommar; vad hände egentligen? Nåja, caféer finns gudskelov även på vintern, åtminstone de flesta. Jag är tacksam för alla tips jag får om nya ställen värda att besöka. Det lustiga är att nästan var och en som man pratar kaffeställen och bakelser med tycks ha något eget favoritställe att rekommendera; på så vis blir nog detta projekt, att kartlägga Skånes alla caféer, mycket svårare än jag kunde tänka mig. Men skam den som ger sig, in i leken, får steken tåla, som det inte heter.

Min senaste idé är att besöka Landskrona, något som jag annars aldrig  skulle komma på tanken att göra. Därmed inget ont sagt om Landskrona, jag är faktiskt född där, och fördomsfri som jag är tänker jag bortse från alla rapporter om våldshandlingar och annat elände som då och då droppar in om Landskrona. (Förresten är det säkert överdrivet, som så mycket annat i media. Jag fick just höra att bland de fem mest våldsdrabbade gatorna i Skåne finns ingen i Landskrona, däremot tre i Kristianstad (!), en i Malmö och en i Helsingborg. Hur man räknar då kan man så klart undra, men ändå.) Jag har fått två tips om caféer i denna stad, som måste följas upp, förhoppningsvis mycket snart.

Annars måste jag kommentera Saras inlägg från idag om Thomas Öberg i Bob Hund. Hon skulle alltså göra nästan vad som helst för att få ett snack med honom. Jag kan bara instämma. Även om jag råkade träffa honom denna dag sommaren 2008 så känner jag honom tyvärr inte. Däremot var han jävligt juste som ställde upp på en autograf till min son, som har älskat Bob Hund i många år, och fått mig att göra detsamma. Bilden var bara en bonus. Han verkar alltid ha något fyndigt att säga. I det här fallet, när jag påpekade att min son älskade honom, så blev svaret givetvis:  ”Och vi som inte ens har träffats!” Nä, att få chansen att sitta bredvid honom och snacka skit en stund skulle nog inte vara fy skam. Vem vet, inget är omöjligt, förutom att MFF tar guld i allsvenskan 2009.

Nåväl, jag ska bli lite bättre på att skriva om de kaffeställen som jag besökte 2008, och som ännu inte syns på denna hemsida. Skandal att inte allt ligger ute! Dessutom har jag ju några ställen från Island att berätta om, icke att förglömma. Det kommer, hav tålamod!