Ursprungligen bara växter

Denna örtagård (för jag kan ju inte kalla detta för café) var helt okänd för mig till bara för två år sedan, och har hela tiden funnits i bakgrunden, pockandes på att recenseras, men jag har hela tiden tvekat, mest beroende på att serveringen har känts som en bisak, och att örterna och växterna har varit det primära (med all rätt, gissar jag). När jag nu flera gånger både har fått rapporter om de långa köerna till serveringen, och dessutom sett dessa med egna ögon (en söndagseftermiddag får man vara beredd att vänta en bra stund här på sitt kaffe) så tycker jag dock att det känns helt fel att inte nämna denna lilla pärla bland serveringar. Mitt intresse för växter är dock ganska minimalt (jag tillhör den del av Homo Sapiens som nöjer sig med att stanna till och utbrista: ”Oj, så fina färger!” eller ”Oj, så gott det luktar!” och möjligtvis ”Hör så vackert det låter när det blåser i trädet!”, men inte så mycket mer. Jag har t.ex. svårt att identifiera en tussilago; då förstår ni kanske vidden av min okunskap), så ni som väntar er en rundvandring i den underbara trädgården här i Tirup blir tyvärr besvikna.

Något grönt

Recension:

Kaffe: 4

Porslin: 3

Miljö: 5

Personal: 4

Bakverk: 4

TOTALBETYG: 20

Efter några svettiga juliveckor, då ens första prioritering är svalka och skugga, och kanske inte caféer ( man ska ju tyvärr orka förflytta sig till etablissemangen på något sätt), lyckades jag till slut tågledes ta mig till detta sedan länge rekommenderade fikaställe. Låt mig säga direkt: Jag blev inte besviken.

Anrikt café

Annars började dagen inte så bra med att cykelkedjan hoppade av på vägen till tåget, och direkt smög en elak tanke sig på: Ska nu allting gå fel i dag också? (jag tänkte på det misslyckade besöket till Kivik den 11:e juli) Kanske har man stängt just på måndagar, kanske har bagaren blivit sjuk, kanske ett eller annat bombhot, kanske går tåget sönder och man får sitta instängd i värmen 6 timmar, vad vet jag?

Efter att ha skakat av mig denna obehagliga tanke fortsatte jag oförtrutet till stationen till fots. Herregud, vad spelar en timme mer eller mindre för roll? Jag gissade att detta gamla café inte skulle stänga kl. 16, om man nu hade öppet, och minsann, inget mer gick fel denna dag. Framme i Kristianstad hände dessutom något positivt och mycket underligt. Jag visste att åtminstone en av lokalerna, som Duvanders har i Kristianstad (man har faktiskt två), skulle vara i centrum, och gick därefter helt på känsla , när jag valde väg från tåget, och gick rakt på Duvanders. Jaja, tänker ni, (big deal!) hur svårt kan det vara att hitta ett gammalt känt café i centrala Kristianstad, men då känner ni inte till mitt extremt dåliga lokalsinne (beskrivet t.ex. vid Falsterbobesöket 18/6 2008), kombinerat med maximal otur. Om det finns en liten möjlighet att välja fel väg, så brukar jag vara en mästare i att just välja denna möjlighet, av någon okänd anledning. Jag minns en gång i Manchester, när jag som enda konferensdeltagare letade på egen hand efter en typisk lokal pub att se cupfinalen på, och faktiskt lyckades gå runt i några timmar i helt ödelagda kvarter (beroende på matchen givetvis) utan att hitta en enda pub som visade matchen. Jag tycker fortfarande att det var en bedrift, som inte många hade klarat av. Lite surt var det också att komma tillbaka till hotellet och mötas av glada tillrop från människor, som inte alls var intresserade av fotboll, typ: ”Kul match, eller vad tyckte du?” eller ”Var var du nånstans?” eller ”Gick du vilse?” eller andra dumma frågor. Suck!

Nåväl, idag sprang jag direkt på Duvanders, och det var kanske inte så svårt, om man tänker efter. Beläget i ett fint gammalt hus i centrala Kristianstad ser det väldigt inbjudande ut, och erbjöd dessutom en behaglig svalka i den oändliga sommarvärmen.

Imponerande

Man har servering både inne och ute, men det är givetvis insidan som imponerar mest. Väldigt fin känsla, inte helt olikt Lundagård i Lund, men större och pampigare. Jag blev lite chockad när jag i ingången möttes av en lista på dagens rätter; man serverar alltså även lagad mat. Min princip brukar vara att inte recensera caféer som även lagar mat, men ibland får man göra undantag, tänkte jag storsint. Dessutom satt faktiskt den gamla cafékänslan i väggarna (jodå, jag kände efter), 30-talskänsla faktiskt. Titta bara här:

Väldigt fint

Detta med matservering kan faktiskt vara ett sätt att överleva för detta konditori, vad vet jag? Vi vet ju alla vilken tuff bransch detta är, speciellt i större städer. Att sedan serveringen sköts via nummerlappar och 22-åriga kassörskor måste jag ju ha överseende med. Herregud, vad begär jag egentligen? 70-åriga damer, som själva har bakat allt läckert som går att välja, som ger sig tid att förklara vilken kaka som är bäst och omsorgsfullt beskriver alla ingredienser, och som dessutom till slut ber en att sätta sig i väntan på att kaffet ska serveras i en speciell kanna? Eller kanske lismande servitörer med handduk på armen upptagandes beställningar? Eller möjligtvis att nonchalant släntra in, kasta lystna blickar på bakverken, och bara ta för mig? Givetvis inte. Förresten så avskyr jag lismeri (lism? Vad kan egentligen substantivet till lismande vara, undrar jag plötsligt? Inte ofta som den tanken tänks, förmodar jag. Konkluderade dock att substantivet bör vara lismande.).

Jag blev dock lite besviken på kakutbudet; hade väntat mig lite mer att välja på; har antagligen blivit för bortskämd. De kakor som fanns verkade dock utsökta. Hade fått tips om prinsesstårtan, som var riktigt läcker. Jag tror nog att det var de färska hallonen som gjorde den lilla skillnaden. Bullen med mandelmassa var också helt OK.

Prinsesstårta med färska hallon (mmm)

Allt som allt, ett mycket trevligt gammaldags café, med mycket fin miljö. Man kan utan problem föreställa sig societeten i Kristianstad, säkert en hel del militärer, gammal regementsstad som Kristianstad är ,(A3, P6, M2, LV7, A4, B5, V6….. vem bryr sig; jag har alltid avskytt allt som har med det militära att göra. Är inte regementen i Sverige snart bara historia? Hoppas det.) sitta här före kriget diskuterandes Hitler m.m., något nervöst i april 1940 (rys!) här i Skåne, men det är, som man säger, historia nu.

Jag är dock helt säker på att man på den tiden drack sitt kaffe ur trevligare koppar än den som jag tvingades använda nu; en anskrämlig temugg i tjockt porslin, som lämnade mycket övrigt att önska. Alldeles för stor, och inte alls lik en kaffekopp. Snäppet bättre än en plastmugg, men inte mer. Totalbetyget blir därför lägre än det hade behövt vara; denna mugg är inte värdig dessa lokaler.

Recension:

Kaffe: 4

Porslin: 2

Miljö: 5

Personal: 4

Bakverk: 4

TOTALBETYG: 19

Se recension från 26 september 2009.

Av någon anledning har detta blivit min favorit bland caféer, och detta inte bara för att det ligger inom bekvämt cykelavstånd. Det beror inte heller på att den objektiva rankingen placerar Aningen godare i topp, för så är det inte heller. Vanliga muggar, och inte kaffekoppar, räcker ju för att sköta om detta. Nej, det är något annat. Trots att det inte är ett 50-talscafé, som man ju älskar (tvärtom är det ganska nytt), trots att riktiga kaffekoppar inte syns till, och trots att personalen verkar bytas ungefär lika ofta som Sven-Olof Littorin byter dementier (för att nu ta något aktuellt) så finns det något äkta och mysigt med detta café (kan också vara priserna som tilltalar mig någonstans i mitt undermedvetna).

Men fint är det, titta bara på utsikten från verandan (jag är faktiskt inte ironisk här, jag kan inte låta bli att gilla denna arkitektur):

Annorlunda takvinkel

Inuti är det inte heller så dumt, även om besökarna vid detta tillfälle lyste med sin frånvaro:

Fint så hälften kunde varit nog

Om vi sedan närmar oss det väsentliga, så måste jag säga att bakverken är alldeles lysande. Riktigt smör är något som man definitivt inte sparar på (och man bakar själv, har jag förstått), och ett rikligt utbud finns att välja på, bakelser, tårtor, wienerbröd, biskvier, mazariner, småkakor (you name it), allt finns här. (Jag kom precis på varför jag gillar detta café så mycket) Den godaste chokladbiskvin jag har smakat i Skåne finns förresten här, både i brun och vit tappning. OK, det är hård konkurrens, det måste erkännas, och jag kan tänka mig att flera andra etablissemang kommer upp i samma biskviklass, men knappast högre.

Wienerbröden och mazarinerna (jag har konsumerat en mazariner i mitt liv, ska ni veta) är också läckra, precis som en Budapestbakelse, som jag minns med välbehag från just ”Aningen godare” från något tidigare besök, och de har varit många.

Nu till omdömet (förresten, BILLIGT är ordet):

Recension:

Kaffe: 4

Porslin: 3

Miljö: 5

Personal: 4

Bakverk: 5

TOTALBETYG: 21

En liten eloge också (nej, en stor förresten) för att man inför 2010 har övergett ”kaffekanna på värmeplatta”-policyn, något som har förstört många koppar kaffe i mina dagar. Se på denna enkla, men underbara uppfinning:

Underbar uppfinning

Årets första ”riktiga” cafébesök (lite sent, jag vet) var en gammal goding, som nu ska bedömas ordentligt. Mitt i Löddeköpinge finns ett gammalt hus med anor från tidigt 1800-tal, och framför allt med en väldigt gammal stenugn. Här finns också ett litet café, nu även vinterinrett för hugade cafeamörer.

Vill man cykla hit från Lund (vilket man t.ex. vill om man bor i Lund) kan man förslagsvis cykla mot Bjärred, svänga av mot Flädie, och sedan sikta på Löddeköpinge. Inte alls så långt, om nu någon trodde det.

Det går knappast att missa detta fik, centralt som det ligger i Löddeköpinge, som ju inte heller är det största av samhällen. Ett konditori med caféplatser kan man väl kalla det för, med anor från 1840. Fortfarande används stenugnen.

Nu även inrett för vintergäster

Om man kommer en härlig sommardag som idag så sitter man givetvis utomhus, på baksidan, i en helt vanlig trädgård, väldigt hemtrevligt. Sedan mitt förra besök har man dock, vilket jag noterar med tillfredsställdhet, inrett ett litet mysigt rum, vilket ju inte är helt fel, om man vill rubriceras café.

Nu till det viktiga: Utbudet. Ganska begränsat, men det som finns verkar vara av hög kvalitet. Den godaste muffins jag har smakat någon gång fanns t.ex. här (se bild). En stor muffins, som måste vara en lokal specialitet, fylld med sylt och himmelsk glasyr, föll mig precis i smaken. En sådan delikatess är värd att cykla en hel del mil för, det lovar jag. Jag får försöka lägga in ett besök här i mitt höstschema, om jag kan vänta så länge.

Värt att notera är annars att man även här har gått över till kaffe på termos. (hmmmfff!!! tänker ni kanske. Termos!) Jag insisterar på att detta trots allt (och man kan ju inte begära av en stressad expedit att hon/han ska fixa nylagat Zoegas till varje kaffegäst) är mycket bättre än de fik, som har kaffekannorna på värmeplatta timme in och timme ut. (hmmmfff!  tänker jag) Kaffe klarar sig utan problem några timmar i termos.

Att jag inte har smakat det stenugnsbakade brödet kan man kanske tycka är en skandal, men det ingår oftast inte i en cafébesökares vardag, säger jag då.

Allt som allt ett litet trevligt café, som ändå inte kan få en 5:a för bakverk (lite begränsat). Humana priser: 58 spänn för kaffe, wienerbröd och himmelskt muffins.

Recension:

Kaffe: 4

Porslin: 4

Miljö: 4

Personal: 4

Bakverk: 4

TOTALBETYG: 20

Gamla anor

Läckra muffins

En regnig och blåsig lördag i början av hösten blev jag dumpad mitt i Malmö, nära ett nytipsat café, som antagligen har gamla anor i Malmö. Malmöbo som jag inte är, så har jag ingen direkt aning. Den nuvarande ägaren lär dock ha ungefär 30 år på nacken här. Ambrosia är tydligen en del av en kedja av affärer i Malmötrakten.

Mitt i Malmö, nära Triangeln

När jag kom redan vid 11-tiden hade tydligen folk inte börjat tycka att det var dags för fikapaus; med andra ord ganska lite besökare. Å andra sidan är ju detta ett konditori, och många kommer  så klart in bara för att köpa med sig kakor hem. När jag gick var det dock tämligen välbesökt. Man har öppet även på söndagar; en klar fördel.

Det kan sägas direkt: Ambrosia får ett mycket högt betyg, framför allt för sina goda bakverk, och också för att det är förhållandevis billigt. Jag fick kaffe, en dansk wienersnäcka och en noisettebiskvi för bara 47 spänn, helt OK. Svårt var det dessutom att välja bland dessa läckra kakor, bakelser och tårtor. Man har ingen direkt specialitet, ambrosiakakan är knappast döpt efter konditoriet, men idag blev jag rekommenderad noisettebiskvin, som verkligen var delikat, och dessutom bara kostade 12 kr. Wienersnäckan var också underbar, anti-torr, precis i min smak.

Kaffet var dessutom helt perfekt för min smak. Kanske för mesigt för de vildhjärnor, som lagar kaffe efter den simpla principen ”Ett mått kaffepulver per kopp”, oavsett hur mycket kaffe som tillagas. Detta är ingen linjär kurva, förhållandet mellan vatten och kaffe! För att inte tala om de ”hedningar” som lagar kaffe enligt principen ”hälla pulver direkt frå paketet tills det ser lagom ut” (rys!) Jag lovar (om man använder Zoegas vill säga), det blir alltid för mycket.

Läckra kakor

Gammal genuin miljö

Recension:

Kaffe: 4

Porslin: 4

Miljö: 4

Personal: 5

Bakverk: 5

TOTALBETYG: 22

Ibland måste man inse att det är dumt att gå över ån efter vatten (även om vattnet kan vara förorenat). Konditori och café Lundagård i Lund är en klassiker, men har de senaste åren trampat i bakvatten. Jag kommer ihåg för några år sedan, vid ett av mina sällsynta besök, att det tog en fruktansvärd tid att få sitt kaffe. Dessutom var det inte speciellt gott (tänk om det inte ens var Zoegas; man ryser!). En allmänt avdankad känsla insmög sig tyvärr också. Nu har jag förstått att man har haft problem ända sedan stället bytte ägare 2003, men den tiden är förbi! Gudskelov har vi fått nya ägare som verkar förstå hur ett café ska se ut. Dessutom är kakutbudet mångfacetterat och priserna facila, förvånansvärt låga faktiskt, om man jämför med andra ställen i centrala Lund eller Malmö.

CAFÉ LUNDAGÅRD ÄR TILLBAKA!!! (Yeaaahhh!!!)

Annars har detta konditori funnits på samma plats sedan 1913. En Collbring var ägare mellan 1946 och 2003. Att detta ställe skulle ha varit ett typiskt akademikercafé stämmer kanske inte, men atmosfären finns åtminstone.

Problemen de senaste åren har kanske inte bara berott på ekonomin, vad vet jag, men precis som många andra affärslokaler i centrala Lund så kan man gissa att hyran här är löjligt hög. (J-a von Ankor!) Alltså måste vi nu alla hjälpas åt att hålla detta café vid liv; det skulle vara sorgligt annars.

Inte så pjåkigt

Utsidan, anspråkslös

Vackert

Efter att som vanligt ha glömt planera dagens korta resa till Landskrona, fick jag så klart sota för detta genom att planlöst vandra runt och leta efter ett omtalat och tipsat ”trädgårdscafé”, tills jag gav upp (aldrig för sent) och uppsökte det likaså omtalade och nyöppnade (tror jag) Lasse Flinckman-caféet på Citadellet. (OK, jag har nu lärt mig att även Henrik Strömberg måste nämnas) Hyfsad miljö man har valt, måste jag erkänna; uteserveringen är belägen precis bredvid vallgraven som omger det gamla slottet från 1500-talet. (Blev klart 1559 eller 1560, enligt en väldigt innehållsrik hemsida, www.citadellet.com, dit den som vill veta mer om slottet gärna får ställa sin kosa) Vädret gjorde ju inte saken sämre; jag tror inte man kan tänka sig en bättre sensommardag än denna; nästan vindstilla, strålande sol, runt 20 grader, precis lagom varmt.

På vägen blev jag lite melankolisk vid två tillfällen (åtminstone). Landskrona är den stad som jag är född i, och även om mina föräldrar flyttade till Helsingborg redan när jag var tre år så har jag alltid känt en släktskap med denna stad, som tack vare havet är väldigt vacker. Jag har alltså aldrig förstått det hat som lär finnas mellan BOIS- och HIF-supportrar. Vad är det för mening egentligen? MFF är en helt annan sak, men det ska vi inte prata om just nu.

Varför blev jag då melankolisk? – undrar ni nyfiket. Jo, jag passerade Slottscaféet i Slottsparken, som jag kommer ihåg var ett mycket populärt ställe när mina föräldrar var unga. Jag får en bild i hjärnan av efterkrigstid, 50-tal, glädje och livslust. Kanske har jag fel, men jag hoppas inte det. I alla fall, i dag var jag på vippen att bevärdiga detta f.d. inneställe med ett besök, men vad fick jag se? Jag trodde först inte att det var öppet, trots att en skylt försökte övertyga mig. Massor av bord, både ute och inne, i en underbar parkmiljö, men inga människor. (Kanske en bra idé för en skräckfilm?) När jag kom in till disken, som faktiskt fanns, förstod jag att ordet café var något missvisande. Man serverade dagens rätt m.m., och hade bara en handfull traditionella kakor, inte speciellt lockande. Jag skymtade också två eller tre gäster, som hade förirrat sig hit. Konstigt.

Det andra som gjorde mig lite sorgsen var när jag passerade ytterligare en videouthyrningsbutik, mitt i stan, som hade lagt ner. Man ser dem överallt nu, eller hur? Inte konstigt, om man tänker efter; hur svårt är det att få tag på filmer helt gratis? Varför skulle en tonåring, som trots allt inte har hur mycket pengar som helst (mer än på 50-talet, förvisso, men ändå), be sina föräldrar att hyra en film eller köpa en CD, när han eller hon kan ladda hem den gratis? Detta problem måste givetvis gå att lösa, utan att kriminalisera förfarandet. Hur svårt kan det vara att bestämma sig för att lägga en skatt på bredbandsavgiften? Det finns ju skatter på allt annat, herregud.

Underbart eller hur?

Nåväl, tillbaka till caféet för dagen, som har ett ganska fyndigt namn, ”Why Not Café”. Det lär tydligen syfta på tanken: ”Varför inte ha ett café just bredvid ett gammalt vackert slott?” Inredningen var nästan lite för flott, men det är såklart inget som kan ge minuspoäng i en recension. Det var dock inte många idag som fick njuta av denna interiör (se bild; helt underbar soffa, som faktiskt går att sitta i); alla slogs om utomhusborden. Själv delade jag till slut bord med tre mc-hjälmar (!), men det tänker jag inte förklara.

Kakutbudet var lagom exklusivt (med det menar jag att kakorna inte hade namn som ”kanelslungade halloncroissanter”, ”hjortronmarinerade franska wienerbröd” eller ”Nötpaj a la Flinckman”, men att ändå de kakor som fanns kändes speciella och lite smålyxiga), och det jag inmundigade var fullständigt delikat, speciellt nötpajen. (tyvärr har jag ingen bild)

Priser:

Kaffe 25 kr (givetvis inkl. påtår)

Nötpaj med grädde: 35 kr

Kanelbulle, stor: 23 kr

Mirletonkaka (namnet?): 19 kr

Chokladtårtbit: 35 kr

Kokostopp: 19 kr

Hyfsat dyrt, men absolut inte hutlöst dyrt, och det känns på något sätt som att det ska vara så. Kolla bilden härintill, så förstår ni kanske vad jag menar!

Ovanlig cafémiljö? Ja!

Recension:

Kaffe: 4

Porslin: 3 (mugg, tyvärr)

Miljö: 5

Personal: 5

Bakverk: 5

TOTALBETYG: 22

På lite avstånd

Det blev inte så många cafébesök som jag hade tänkt i sommar; vad hände egentligen? Nåja, caféer finns gudskelov även på vintern, åtminstone de flesta. Jag är tacksam för alla tips jag får om nya ställen värda att besöka. Det lustiga är att nästan var och en som man pratar kaffeställen och bakelser med tycks ha något eget favoritställe att rekommendera; på så vis blir nog detta projekt, att kartlägga Skånes alla caféer, mycket svårare än jag kunde tänka mig. Men skam den som ger sig, in i leken, får steken tåla, som det inte heter.

Min senaste idé är att besöka Landskrona, något som jag annars aldrig  skulle komma på tanken att göra. Därmed inget ont sagt om Landskrona, jag är faktiskt född där, och fördomsfri som jag är tänker jag bortse från alla rapporter om våldshandlingar och annat elände som då och då droppar in om Landskrona. (Förresten är det säkert överdrivet, som så mycket annat i media. Jag fick just höra att bland de fem mest våldsdrabbade gatorna i Skåne finns ingen i Landskrona, däremot tre i Kristianstad (!), en i Malmö och en i Helsingborg. Hur man räknar då kan man så klart undra, men ändå.) Jag har fått två tips om caféer i denna stad, som måste följas upp, förhoppningsvis mycket snart.

Annars måste jag kommentera Saras inlägg från idag om Thomas Öberg i Bob Hund. Hon skulle alltså göra nästan vad som helst för att få ett snack med honom. Jag kan bara instämma. Även om jag råkade träffa honom denna dag sommaren 2008 så känner jag honom tyvärr inte. Däremot var han jävligt juste som ställde upp på en autograf till min son, som har älskat Bob Hund i många år, och fått mig att göra detsamma. Bilden var bara en bonus. Han verkar alltid ha något fyndigt att säga. I det här fallet, när jag påpekade att min son älskade honom, så blev svaret givetvis:  ”Och vi som inte ens har träffats!” Nä, att få chansen att sitta bredvid honom och snacka skit en stund skulle nog inte vara fy skam. Vem vet, inget är omöjligt, förutom att MFF tar guld i allsvenskan 2009.

Nåväl, jag ska bli lite bättre på att skriva om de kaffeställen som jag besökte 2008, och som ännu inte syns på denna hemsida. Skandal att inte allt ligger ute! Dessutom har jag ju några ställen från Island att berätta om, icke att förglömma. Det kommer, hav tålamod!

Mitt i Hammenhög

Ett café som har funnits i mina tankar sedan förra sommaren är Fröken Östergrens café i Hammenhög. Ryktet säger att ägaren tidigare hade hand om det berömda bokcaféet i Ystad, och det visade sig stämma. För tre år sedan lämnade Helena Östergren Ystad och öppnade detta lilla fik i Hammenhög. Principerna lär vara desamma, mysighet, gamla tidningar och böcker, och kanelbullarna är också  beryktade.

För att nu börja med de sistnämnda, så var de faktiskt helt underbara, utan någon överdrift. Snålat på smöret hade man inte gjort, och vi vet ju alla att detta ger en hyfsad chans till goda bakverk. Som synes av bilden ser de inte ut som traditionella kanelbullar, mera som wienerbröd.

Berömd kanelsnäcka med mördarsnigel

Förutom denna delikatess hade man dock inte så mycket mer att bjuda på. Kokosbullar och mördarsniglar (!) fanns också; det sistnämnda var man ju tvungen att prova, bara p.g.a. den roliga idén. Kaffet var OK, men hade stått på värmeplatta en stund, gissar jag, därav det halvtaskiga betyget.

Allt som allt, ett café med en mycket personlig miljö, hemtrevlig, väl värt ett besök.

Trädgården

Recension:

Kaffe: 3

Porslin: 4

Miljö: 5

Personal: 4

Bakverk: 3

TOTALBETYG: 19